Ursvik Ultra: Ett lopp, tre upplevelser

Jag älskar att stå på startlinjen, och jag älskar att flytta min komfortzon utåt. Den här gången skulle den vidgas rejält! Framför mig hade jag nämligen 75km på varvbana och 1700 höjdmeter som skulle avverkas. Förvisso var mitt enda mål den här gången att ta mig runt och inget annat. Ändå var det med stor ödmjukhet och respekt inför uppgiften jag ställde upp för start. Banan känner jag sedan tidigare, jag har tränat här förr och i fjol körde jag samma lopp men på medeldistansen 45km. Så nog hade jag ett hum om vad som väntade, även om distansen var ny för mig. Vad som kändes skönt var att jag hade Anders och Carro från laget med på startlinjen. Anders och jag hade ungefär samma ambition, medan Carro ville köra snabbt. Att Anders är rutinerad i sammanhanget kändes tryggt.

Klockan slår tre på eftermiddagen, starten går och Carro ränner iväg, med klungan, i vad jag upplever som en hiskelig fart. Ganska snart upptäcker jag att även vi, jag och Anders, springer snabbare än planerat. Vi drar av lite på tempot, släpper klungan och träffar samtidigt K-J som gör oss sällskap.

Inledningsvis känns formen väldigt bra och vi jobbar hårt med att hålla oss till gåvila i uppförsbackarna och att hålla nere tempot till planerade 6:40min/km. Det går åt en liter vatten på de två första varven, och det känns faktiskt som att de här varven går av bara farten. Vi kommer ikapp Carro några gånger, växlar några ord och skämtar om att vi ju lovat oss själva att inte hålla hennes högre tempo. Solen går ner lagom till växlingen in på tredje varvet och pannlampan kommer fram.

På varv tre får vi ut min swimrun-kompis Christian som pacer. Nog för att sällskapet redan var bra, men det var riktigt fint att få in ett par friska ben och lite nytt snack i spåret. Benen börjar kännas stela, men jag kan ändå hantera mina korta hamstrings som gärna vill strula när de får jobba länge. Konstaterar att det är bra med distraktioner! Någonstans på tredje varvet börjar dock Anders få problem och han brottas med illamående och krampkänningar. Han indikerar att vi borde släppa honom, men jag tycker att vi ska slutföra ihop, vi har ju vid det här laget ändå rivit av ett marathon tillsammans idag, så jag gör mitt bästa för att peppa honom vidare. När vi släpper Christian efter det tredje varvet har vi sprungit 45km och hållit på i fem timmar och tretton minuter. Jag fyller upp med en liter vatten i västen och kastar i mig lite buljong.

Fjärde varvet jobbar vi hårt med att ta oss fram. Jag känner mig stark, men Anders kämpar vidare med sitt illamående som inte verkar ge med sig. Jag vill verkligen ha honom med mig vidare och in i mål så jag lägger upp en massiv peppkampanj som håller hela varvet. Mitt mål just nu är egentligen bara att komma ut på femte varvet innan cut-offen klockan tolv, och vi har gott om tid.

När vi växlar ut på det sista varvet är jag hög på alla gels och vingummin jag tryckt i mig. Jag upplever att växlingen går snabbt och snärtigt. Jag vill ju så gärna få med mig Anders ut så jag ser till att han får i sig kaffe, buljong och jag fyller upp hans vatten. När vi sticker ut på sista varvet har vi sprungit 60km och klockan är ca 22:40.

Vi kör gåvila längs den långa flacka backen som kommer direkt efter växlingsområdet och stoppar i oss en mindre mängd ostbågar som låg i min växlingslåda. Fett, kolhydrater och salt i en torr men sagolikt god kombination!

Vi kommer upp för backen och där tar det stopp för Anders. Mitt pepp har delvis failat, det känns tungt, men jag lämnar Anders här och tar mig an det sista varvet ensam i natten.

Inledningsvis känner jag mig stark när jag lämnar Anders. Jag har min superstarka lampa från Mila i pannan, jag kan ta ut steget och jag har humöret. Jag håller hårt i de planerade gåvilorna i backarna men på flacken trycker jag på allt jag har. Det känns bra! Jag ser några andra löpares pannlampor lysa mellan träden och får horn i pannan.

Mentalt delar jag upp det sista varvet i tre delar och fördelar energin i tre jämna portioner. Vill inte spara något nu när målet närmar sig. Plötsligt märker jag att jag är på väg att komma ikapp någon vilket känns fantastiskt. Plötsligt plockar jag ju placeringar! Lyckas komma om sådär tre-fyra löpare fram till sista kilometern. Där ser jag ett par som springer ihop, där den ena springer i skenet av lampan i sin mobil. Jag känner mig nöjd med att ha kommit ikapp dem men släpper dem när jag kommer till nästa backe som för mig slaviskt betyder gåvila. Plötsligt glesar skogen ut sig igen och målet hägrar. Jag låter benen rulla ner för den sista backen och går i mål på 9:41:58.

Genomgående skön känsla i loppet trots underlaget som den här gången hade allt: otaliga former av snö, is, slask, smältvatten, grus, lera... och hästbajs.

Skriver detta fortfarande hög på ruset av att ha klarat min första riktiga ultradistans

Nu ska ni inte ta Tomas helt på orden. Snabbt är att överdriva. Snabbare fart än Anders & Tomas som ju skulle springa 5 varv – ja. För mig gällde 3 varv. 45 km. En liten viktig detalj i sammanhanget. Och nej, särskilt snabbt oavsett gick det inte heller. Jag hade egentligen ingen riktig plan för det här loppet. Det kom lite för snabbt inpå. Har sprungit 25 km som längst i vinter typ. Så det här var mer som en träning i sig inför Stockholm maraton, som jag har en desto tydligare målbild med. Sjukt opepp innan start, varit arg och irriterad på den sena vintern. Alltså jag gillar vinter och årstider. Bara det att var sak har sin tid… Hade i alla fall inte alls nån lust att halka fram runt banan och frysa arslet av mig. Men bet ihop och intalade mig att det var okej att bryta efter två varv. Om det inte var kul.

Första varvet gick lugnt och fint. Hade ingen hets och försökte kolla mer på pulsen än på tiden. Målet för första varvet skulle vara att vara hyfsat ”oberörd” så jag skulle känna det ”lugnt” med två till… Uppvärmningen alltså! Varv 1 tog 1:31. Varvning och paus i växelområdet och hej till några kända multisportansikten. God fika som vanligt. Ut på andra varvet. Började lite slitigare och det gick inte särskilt fort. Tänkte börja lyssna på en podd och fipplade med det samtidigt som jag tappar en vante som spårlöst lyckas försvinna totalt. Då kom Anders & Tomas ikapp och jag blev mer stressad av det än glad. De skulle ju inte springa så fort! Hade till och med fått befogenhet att skälla på dem då. Eller var det egentligen jag som sprang långsamt? Hmm. Vi snackade lite men jag försökte pinna på i mitt tempo… men det kändes bara löjligt att ha de 10 meter bakom, då de ändå verkade springa i ett bra tempo, så saktade in och sprang ihop ett tag. Jag låg i täten och ganska snart drogs det ut såpass att jag tappade dem och körde eget race igen. Pluggade in hörlurarna och lyssnade på Maratonlabbet. Kan varmt rekommenderas om man är intresserad av träningsupplägg eller bara följa två herrar och deras väg mot sub 3 på maran. Kom in till växling vid 2.16 och varv 2 tog därmed ca 1.44 och nu var ben och knän rejält stela. Inga planer dock alls på att bryta men tog god tid på mig i sista växlingen. Helt plötsligt har Anders och Tomas kommit in till varvning och hunnit sticka iväg! Medan jag fortfarande fyller på blåsan i min camelback… Går ut på sista varvet 3.20 och inser då samtidigt att jag har 1.40 min på mig att klara 5 timmar. Kroppen känns förvånansvärt stark så det här blir nu målet. Pushar på och utmanar kroppen lite. Får extra energi av att springa om lite folk här och där. Men inte förrän efter kanske 5 km springer jag om Anders och Tomas som lite förvånat undrade var jag varit.... Det är nu mörkt och det blir som ett helt annat lopp att följa reflexer på träden med pannlampans sken. Bubblar in mig i den mörka världen och har slutat känna efter, matar bara på och då och då funderar jag på när den där berömda väggen ska komma. Vid 4-5 km inser jag att 5 timmar kommer bli väl tufft. Men urskiljer sken av tre lampor längre fram och de får mig att inte tackla av på tempot (läs: ansträningsnivån) i alla fall. Tar till slut in på dessa herrar i några av de sista backarna och sällskapar resten av vägen in mot mål.

5.03 hann klockan ticka iväg till, men väldigt nöjd med 1.43 på sista varvet och att det därmed blev en liten halvt negativ split (om man bara räknar löptiden på de två sista varven ) Så minsann - det lönar sig att gå ut lugnt! Känns bra att äntligen fått det bekräftat i praktiken för första gången i min 6 år långa löpkarriär. Glad och nöjd även över att det blev en 4:e placering av totalt 11 startande tjejer, att opeppen försvann, att mina Inov-8 dubbskor gjorde underlaget mindre viktigt, att funktionärerna var så himla trevliga och att fikabordet var belöningen efter varje varv. Det var kul helt enkelt!

Så var vi där igen. Vid Ursvik Ultra, årets första riktiga lopp. Ett lopp som satt sig på tvären för mig. Ett lopp som jag försöker intala mig själv inte är så viktigt då det finns större fiskar att steka. Men samtidigt ett lopp som jag fått för mig att jag ska prestera på.

För att göra årets upplaga rättvisa så måste vi börja med vintern som varit. Jag har svårt att beskriva med ord hur misspepp tiden sedan årsskiftet varit. Den började varmt och gött med ett par veckors springande runt Dubai, men den resan slutade med ett akut dubbelsidigt diskbråck i nacken. Det var väl sådär. Rehab har funkat förvånansvärt bra, men skadan i kombination med det arktiska klimatet… jag lämnar det där.

Racedagen till ära hade våren i alla fall kommit till Ursvik! Jag springer de första varven med Tomas, K-J och stundom även Ola Brorsson som ska med till Colorado och springa Leadville. Det var första gången vi sågs - kul! Vi startar tävlingen i ett tempo som väl kan anses vara moderat i relation till fjolårets tjurrusning. Men samtidigt långt snabbare än planen. Vi försöker justera det, men landar i att det typ inte går att springa långsammare. Vi bestämmer oss för att skita i planen, vi är överens om att det mesta känns enkelt.

Inne på det tredje varvet hugger mina vader till i kramp. Jag stannar till för att stretcha ut det och uppmanar samtidigt de andra att fortsätta. K-J piper iväg, men Tomas (med pacerkompis) väntar in mig - vi ska minsann göra det här tillsammans! Krampen släpper i princip direkt, och jag kan springa ut det sista. Den återkommer någon gång till, men det känns inte som något vidare problem trots att vadmusklerna set ut som fjolsträngar. Men det är väl någonstans där det går snett ändå. Jag pressar mig igenom obehaget och vi kommer ut på det fjärde varvet.

Direkt efter första backen börjar jag må illa. Illa med yrsel. Jag springer, tvingas gå, tvingas stanna och kan inte riktigt bestämma över loppet. Illamåendet släpper inte, jag gör vad jag kan för att kräkas, men misslyckas. Jag får tillfälle att träna mer på stapplande, hukande, stapplande och hukande. Osv.

Jag och Tomas kommer ut på sista varvet efter att ha tappat kanske en timme på det fjärde. Jag har stoppat fickorna fulla med sånt som jag borde kunna få i mig trots illamående: knäckesandwich och barnsmoothie. Men jag märker ganska direkt att det inte kommer funka. Jag kan inte stå upp. Jag kan inte springa. Tomas kämpar med (mot?) mig, och Jan-Erik som kommer ikapp, ansluter i peppandet. Men jag har konstaterat att det kommer ta fem timmar att komma runt varvet. Jag har gett upp. Jag vandrar ner till starten. I år igen.

Mitt självförtroende är förstås i botten. Jag lovar mig själv att jag aldrig ska springa igen. Att jag ska lägga ner mulisporten. Jag ska bli heltidsyogi och flytta till skogen med min familj. Jag ska absolut inte ska springa TEC. Jag ställer in allt där och då. Usch.

Det finns ju en morgondag. Och löpningen funkade ju egentligen prima tills jag mådde pyton. Känslan var ju bland de bättre jag haft någonsin. Jag hade ingen känning i nacken. Jag hade inga problem med kroppen. Min återhämtning har varit snabb som attan. Illamåendet har jag ju drabbats av förr, och nu med lite själasökande tycker jag mig se mönstret. Det handlar inte om vad jag stoppar i mig, och inte om vad jag (inte) får ur mig. Det är när det går snabbt och får känningar på att jag inte hänger med. De gånger det gått söderut har jag fortsatt, men de gånger jag kommit igenom har jag klivit ifrån och kört efter mina förutsättningar. Inte andras.

Vänliga tankar. Ahimsa FFS.
TEC 200 coming up.