Adventure Racing på tjeckiska. Enligt Anders

Czech Adventure Race var mitt första AR, och det är en deltävling i europaserien för just Adventure Racing. Det tog oss knappa 75 timmar att komma runt banan och de problem som satts upp åt oss. Upplevelsen var enorm, bra nära ofattbar. Under de dryga tre dygnen hann vi med att ta oss igenom en 450 kilometer lång bana med typ tio tusen höjdmeter. Siffror som fick mig att baxna när vi fick kartorna och jag förstod allvaret i det. Vi hann med att känna eufori och uppgivenhet, vi hann med förvirring, hallucinationer och känslan av extrem klarhet. Vi hann med allt det där vi förväntat oss - allt det där vi hade hört att vi skulle uppleva. Tillsammans i laget. Tillsammans in i mål. 

Ungefär där slutar den korta versionen. Novellen nedan är något mer utbroderad. Spontant har jag nog mest skrivit den för egen del. 

Vägen till Tjeckien

Utan att gå in i det för mycket så har jag velat köra multidagars Adventure Race sen jag återfick kontakten med Jari, som jag hängde en del med under gymnasietiden. Han har hojat och kutat runt i skog och mark jagandes kontroller på mer eller mindre heltid sedan dess. Det har inte jag. Jag hade sprungit en del, och förstod snabbt att multisport och AR var något jag skulle komma att älska. Jag följde honom och hans lag, SAFAT, under VM i Ecuador. Jag följde dem genom den högalpina terrängen,  genom djungeln och över en halv kontinent. Jag följde dem när de var på andra sidan jorden och lekte Indiana Jones. Det ville jag också göra. 

Det tog inte vidare lång tid innan jag förstod att det inte skulle komma gratis. Det är uppenbart att den typen av långtävlingar handlar om kondition och styrka. Och om vilja. Men kanske framför allt om erfarenhet. Inspirationen visade sig finnas överallt. Sverige är svingrymma på AR, med flertalet lag rankade bland de högre i världen. Med lagmedlemmar som vi har ynnesten att träna med - och tävla mot - på hemmaplan. Typ jämt. Kunskapen finns onekligen den med. Och den delas med av! Förutsättningarna finns således, men jobbet får man göra själv. 

Efter två säsonger inom multisporten så bestämdes det att det var dags. Jag teamade upp med Allan och vi sedermera med Carro. Vi bestämde oss för att vi skulle köra en tredagarstävling under 2017. Allan hade parallellt pratat med Jörgen om att göra detsamma. Summa kardemumma blev att vi bestämde oss för att göra det tillsammans. 

Men Tjeckien? Really?

2017 är ett konstigt år att komma in i Adventure Racing. Världsmästerskapet, som brukar gå under sen höst, gick redan i början av augusti. Kvalificeringstävlingarna går av naturliga skäl innan VM, och således var det tävlingar på våren som var aktuella om det skulle vara världstouren vi skulle köra på. Våren passade oss inte, vi ville köra på hösten. Eller i alla fall sen sommar. Det var skralt med tävlingar att välja mellan. Och när vi satt och valde så var det egentligen bara Czech Adventure Race som passade i längd och datum. Men ville vi verkligen till Tjeckien? Vi var skeptiska till vad det skulle vara för terräng. Vi såg inte riktigt fram emot tre dagar på typ platt asfalt, vilket någon hade hört skräckhistorier om. Och inlines som gren? Va? Ursäkta vad sa du? Jag är ju skejtare. Jag åker inte inlines. Det är ju fjantigt. Jag är för ball för det (eller, kanske när jag faktiskt skejtade, för kanske tjugo år sen).

Men som sagt. I brist på annat så bestämde vi oss för att sikta på CZAR. Det dök inte upp några andra tävlingar som kändes bra, så en vacker marskväll (becksvart) skickade vi in anmälan. Ingen återvändo. 

Upptakt

Det visar sig folk verkar gilla loppet. Det visar sig att platsen för tävlingen, Kokořínsko, är ett naturreservat en bit norr om Prag, i norra Böhmen. Ett område som varit central i Europas historia, både vad gäller kamp om territorier och om religion. Naturen består av stora skogar med både barr- och lövträd, och av platåer på kanske fyra hundra meters höjd, med dalar ett par hundra meter ner. Det finns några högre toppar, låt säga upp till sju hundra meters höjd. Därtill är området rikt av sandsten och vi får löpande bilder från tävlingsledningen som beskriver klippor, skrevor, grottor och stenformationer som både är naturliga och människogjorda. Peppen smyger sig på och vi känner att vi absolut valt rätt tävling! Det är sjuttonde året de kör tävlingen, och den har körts med EM-status. Flertalet lag återkommer år efter år och vi förstår att organisationen kan sin sak. 

Vi bestämmer oss för att vi ska köra bil ner. Google Maps berättar för oss att det handlar om en 16 timmar lång bilresa. Det känns som ett enkelt val, det känns bekvämt att hänga på cyklarna på kroken snarare än att packa dem i låda till flyget. Och bara det att vi kan ta med i princip vad som helst utan behöva bry oss om vikten. Bra! Jörgen har precis köpt en mindre skåpbil, en Dacia Logan, ett skott. Den blir vårt weapon of choice. 

Var och en tränar på i sin egen takt, mer eller mindre på eget håll. Vi springer, och cyklar långt. Vi kör multisportlopp som blir korta i sammanhanget. Men vi tränar också tillsammans, i den mån det går. Jag personligen har aldrig stått på ett par inlines, och det bör jag väl kanske göra innan loppet. Den typ av klättring som vi får reda på ska vara med i loppet tränas på och energi införskaffas. Allt packas, med gissningslek om vad som behövs när, ner i växlingslådorna vidare in i racerbilen.

Resan ner går bra. Vi mellanlandar på ett gasthaus någon timme in i Tyskland och kommer fram till tävlingscentret nere i Kokořín runt ett-tiden dagen innan loppet. Vi pillar på utrustningen och skruvar på cyklarna. Någon timme senare bjuds det på mat i anslutning till att vi får kartorna och roadbooken. Kartorna. Ja. Kartorna! Det är sammanlagt 80 kontroller uppdelade på 12 sträckor och en prolog. Kartorna är antingen i skala 1:50000 eller 1:25000 med en ekvidistans på 5 meter. Och så är det några finorienterings-kartor med oklar skala. Det går upp för mig hur komplex tävlingen är. Att det är en hel massa saker som ska klaffa för att vi ska komma i mål.




Jörgen och Allan gör en heroisk insats med att gå igenom rutter och vägval. De sitter timme ut och timme in och diskuterar och markerar med överstrykningspenna. De ser rätt tagna ut fram emot kvällningen, om inte annat för att det är en hel del att hålla i huvudet - med förhoppningen om att det inte följer med dem ner i sängen. Starten går klockan 10 dagen efter, och jag gissar att vi är i säng vid midnatt. Klockan står på åtta. 

Jag går händelserna lite i förväg och säger att de gjorde ett bra jobb. Alla lag verkar haft det kämpigt med navigeringen, men de våra sköter det galant rakt igenom. Jag är mäkta imponerad!

Pang!

Prolog, 5km

Morgonen har varit hyggligt avspänd och skön. Vi har haft gott om tid för att äta, och för att gå igenom vad som komma skall. Vi har blivit fotade och gått GPS-puck. Prologen består av sex kontroller som ska tas till fot. I valfri ordning. Av någon oklar anledning hamnar vi först i startfältet. och det känns ju fett att leda loppet (i säkert hundra meter). 

Farten blir snabbt lagom. Det är rejält kuperat, och det blir en del gång uppför. Området består av sandstensformationer och lövskog. Och skyttegravar och religiösa märken inkarvade i stenväggarna. Det är varmt och snustorrt i backen. Orienteringen går bra och vi är klara med sträckan efter 40 minuter. Växlingen till nästkommande mountainbikesträcka går bra. Allt är ju förberett och framlagt. Med det lilla undantaget att jag kommer på att jag inte har hjälmen på mig när dörren till vår stuga (som är vår växlingsplats, TA1) precis låsts, och nyckeln gömts. Ingen biggie, den gick ju att hämta. 

Det är varmt!

Mountainbike, 110km

Vi hojar iväg och siktar på den första kontrollen som tydligen är områdets kronjuvel när det kommer till sevärdheter. Det är två gigantiska groteska ansikten som är urkarvade ur sandstenen. De ser inte jag. Vi har fått ett rekommenderat vägval från tävlingsledningen som är från söder. Vi kommer från norr. De hade varit skoj att se dem, men de finns ju på bild - Jörgen och Carro var mer observanta än vad jag var. Cyklingen går bra, och vi har alla bra puff i benen. Den ene snoddar den andre, och allt flyter på. I ett par timmar. 

Helt plötsligt märker jag att jag är trött. Inte trött i kroppen-trött, utan sova-trött. Jag cyklar runt och gäspar. Det känns sådär. Framför allt med tanke på att vi har 72 timmar kvar av loppet. En halvtimme senare kommer ett illamående som gör att jag inte kan gå upp i puls. Jag kan liksom inte ta i. Jag kan inte cykla uppför. Jag kan inte anstränga mig. Så fort jag försöker kommer hulkningar, förvisso ingen faktisk kräkning, men dock ett kraftigt illamående. Vi lyfter över min ryggsäck till Jörgen och jag blir snoddad så fort tillfälle ges. Jag blir puttad upp till en kontroll av en polack i ett annat lag, oklart vem det är men det var bussigt! Vi tar oss trots allt fram med någorlunda vettig fart, men jag sinkar laget. Det känns inget vidare, framför allt inte så här tidigt i loppet. Jag försöker intala mig själv om att det kommer gå över, men det vettefan om jag tror på. När jag försöker reda ut varför det gått fel, så måste det vara värmen. Det har sagts att det ska vara upp emot 30 grader varmt, och solen steker oss så snart vi är utanför skogen. Fartvinden kyler förstås ner, med det måste vara värmen. Vi säger så.

Första natten, och pånyttfödelsen

Trekking, 45km

Vi lyckas komma in till växling, även denna i vår stuga, och jag försöker få i mig lite mat. Det verkar funka med yoghurt som vi har i kylen, men det gör inte riktigt underverk för illamåendet. Växlingen går långsamt, och känns rörig. Jag är inte riktigt med i huvudet, jag känner mig medtagen. Vi kommer ut på sträckan efter mycket om och men. Jag kan inte säga att jag har så mycket minnen från den tidigare delen av trekken. Inte mer än att jag gör vad jag kan för att spara energi, och att försöka att inte dra ner farten för mycket för de andra. En pärs. 

Någonstans i mitten av sträckan så släpper illamåendet. Jag har gått på coca cola och blivit matad med knäckebröd och pallade äpplen i tio timmar, och det verkar göra susen nu när det börjar svalna i luften. Känslan av att komma tillbaka är något surrealistisk. Att gå ifrån att må pyton till att piggna till är underbar, men jag har aldrig tidigare haft tillfälle att göra det under tävling. Förvirrande. Och glädjande. Hittills under sträckan har Allan och Jörgen turats om med att bära min ryggsäck, och Carro har burit en del mat. På väg ut hade jag lagt en Chicken Yellow Curry Rice från 24 Hour Meals i värmepåse. Jag hade inte klarat av att öppna den medans jag mådde dåligt, men nu åt jag den. Och älskade den. Gissningsvis det bästa jag ätit till dags dato. Wow! Och än mer Wow! att jag fick behålla den, och att jag kom tillbaka. Och att kände mig stark! Jag tar tillbaka min ryggsäck och ställer in mig på att det är dags för mig att hjälpa till där det behövs.

På en av finorienterings-sträckorna blir vi ikappsprungna av ett tjeckiskt lag, Team 20, EXIT Team / EPO. De formligen blåser om oss, och försvinner i fjärran. Vi stannar i och för sig strax efter för att plåstra om Jörgens fötter som börjat skava, men jag tyckte att det var jobbigt att de var så jäkla snabba. Vart kom de från liksom!? Det var första, men dessbättre inte sista sången vi stötte in i dem. 

Resterande delen av sträckan bara händer. Vi kommer in till växlingen, den sista i stugan, i gryningen och går över till att cykla igen. 

Första tecknet på sömnbrist

Mountainbike, 70km

Det känns skönt att sitta i sadeln igen. Orienteringen verkar vara knivigare den här gången än tidigare. Det kan förvisso vara en känsla, det behöver inte vara sanningen, jag har ju inte riktigt varit med i huvudet tidigare. Vi cyklar upp och ner. Och upp och ner. Och upp och ner. Vi kör upp i raviner och ut på klippavsatser, ner i djupa dalar och genom stora skogar. Allt är fantastiskt vackert. Det känns som att det går snabbt under den här sträckan. Vid ett tillfälle genar vi och hamnar lite snett. Vi kommer upp ur en canyon, upp på någons tomt - upp på någons veranda. Denne någon är helt okej med det visar det sig, men det känns sådär. En iakttagelse från Tjeckien är att i princip alla hus har en vakthund. Så även detta. Dessbättre är just den här hunden inlåst i ett av husen och inte härjande fritt på tomten.

Vi plockar kontroll efter kontroll utan missöden och det känns som att allt flyter på bra. Emot slutet av sträckan ligger jag på rulle efter Jörgen som bränner på nedför en lång asfaltsbacke. Allt gott så. Bortsett från att jag nickar till. För första gången någonsin somnar jag bakom styret. Vi kan väl säga att jag var extremt vaken när jag väl kom tillbaka. Det var nog bland det läskigare jag varit med om, och jag känner mig rejält skärrad. Jag förstår snabbt att det inte är sista gången under tävlingen det kommer hända, men jag vet inte om jag känner mig lugnare av det. 

Strax efter att jag slocknat kommer vi förbi ett snabbköp som Team 20 sitter utanför. Vi stannar till och jag går in för att köpa en Cola och en glass som kanske kan hjälpa mig att starta om. En av tjeckerna presenterar sig som Tomáš och visar sig vara en trevlig typ. Deras tjej, Martina börjar prata svenska med oss och det förklaras med att hon studerat i Umeå. Det känns surrealistiskt. Men roligt!

Vi smider medans järnet är varmt och sticker vidare för att komma före Team 20 in i växlingen. Det blir första gången vi kommer in till det andra växlingsområdet: TA2

How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb

Paddling, 35km

Under värmen dag ett var det ett par lag som kastade in handduken. Det skulle visa sig att även paddelsträckan skulle ställa till det för de tävlande. Rejält. Den har i efterhand beskrivits som "canoing in the most impassable river ever seen", eller "a cano stage from hell". När jag plockar fram kanoterna, som tillhandahölls av tävlingsorganisationen, så tänker jag att jag kanske inte ska släpa dem längs gruset ner till vattnet. Det visar sig att det kvittar lika. Paddlingen går på en strömmande å som heter Ploučnice, den ringlar sig fram som en serpentin och har ett plockepinn av fällda träd över sig, med nässlor längs kanterna och stört många träd med lågt hängande grenar. Med andra ord kan vi kalla det en hinderbana. Stundom känns det som att paddla i ett forsande mangrove-träsk med elstängsel. Allan sitter bak och jag sitter fram i vår plastlåda, som tar så mycket stryk att jag känner mig puckad som oroade mig för när jag lade i den. Vi har inte riktigt koll på hur den ska paddlas, och det går både snirkligt och långsamt fram. Carro sitter fram i den andra båten med Jörgen bak. Inte helt otippat är de ute på fikarast emedan vi sliter hund. Team 20 visslar förbi oss med till synes fantastisk teknik. Jag känner hur de fnissar inombords åt hur enkelt det är för dem - och hur svårt det verkar vara för oss. 

Vi hade uppskattat att det skulle ta fem timmar i det värsta scenariot att paddla 35km kanot med vingpaddel. Den tidsplanen kanske reviderades en aning när vi såg hur snirklig ån var... Men när vi kommit en femtedel av distansen på fyra timmar kändes det tröstlöst. Det gick liksom inte. Där och då kändes det inget vidare skoj. Alls. Och helt plötsligt började det skymma. Och så kom regnet. Eller snarare Regnet. Precis då kommer vi ikapp Jörgen och Carro som har börjat släpa upp kanoten på land. Yes! Det är slut! Satan vad skönt! But no. Det var då vi fick reda på att vi kommit en bråkdel av vägen vi skulle. Det var bara ett lyft för att komma förbi en massa bråte. I ösregn. Jörgen tappar kanoten på sin redan ömma tå och svär illa. Vi börjar alla bli nerkylda och vi kämpar med att få upp över och ner de blytunga kanoterna i vattnet. Jag och Allan byter plats och vi är rörande överens om att det är dags att paddla sig varm. Det visar sig att det funkar bättre, och i kombination med att vi får på oss lite kläder och att regnet mjukat upp gren- och lövverken något så kan vi kliva på betydligt hårdare än tidigare. Det går helt plötsligt ganska fort. Det är plötsligt roligt att terrängpaddla! Vi kommer förvånansvärt snabbt ikapp Team 20 och har ett par tillfällen när vi försöker komma förbi dem. Det blir lite stökigt, och vi beslutar oss för att släppa dem på nytt. 

Ån rätar ur sig och rinner genom en stad, men så kommer en massa forsar istället. Vi fastnar lite här och där, men det är i sig inte hela världen. Bortsett från att vi kommer på att vi inte surrat fast utrustningen. Och att jag får för mig att vi paddlar rakt mot ett vattenkraftverk. Det stämmer inte, men det är stundom både stökigt och märkbart strömt. Efter vad som känns som en evighet kommer vi bort till en förgrening där vi ska in på en biflod. Den tar oss ut på vischan, och det känns som att vi är helt ute i bushen. Det är här jag får mina första hallucinationer. Det är ansikten och djur och byggnader och fordon i lövverken runt omkring mig. Det är inget som är skrämmande, allt är ganska behagligt. Det är på något sätt ett välkommet avbräck till det monotona paddlandet. Eller monotont och monotont, det är ju en hinderbana vi paddlar. Glöm inte det. 

Vi paddlar långt och länge, men trots att alla tvivlar så har Allan väldigt rätt. Långt där borta finns en brygga dit vi ska. precis bredvid en kiosk där det är kalas. Vi kommer upp ur vattnet och går upp och in. Vi skakar av nedkylning, och vi har slarvat med både mat och dryck under paddlingen. Väl inne i värmen blir vi emottagna av ett gäng sjungande och spelande tjecker som inte kan ett ord engelska (bortsett från en lirare vi kan kalla för Sångledaren). De är oavsett extremt vänliga och erbjuder oss att köpa soppa, kaffe och bjuder på rusdrycker. Bra skit! Jag kan tänka mig att de inners inne tycker att vi var en märklig skara, huttrande och sömndruckna i dyngsura kläder och rymdfiltar.

Vi behöver stanna upp en stund och förklara var en kiosk är. Med breda penseldrag så kan vi säga att det är en husägare som gillar sällskap. Han gör i ordning någon slags sällskapsyta, med lite stolar och bord och kanske nån slags musikanläggning. Sen bjuder han dit folk som köper dricka av honom. Och så dricker han med dem. Tills han inte kan dricka mer, då stänger han stället. Om han kan. Jag vågar gissa att "han" är överrepresenterade över "hon", eller för den delen "hen".

Det var alltså ett sånt ställe vi hamnat på. Klockan var nog inte mer än tio när vi kom fram, men de var redan ganska i gasen. Sångledaren hjälper oss att beställa mat och dryck. Med hans hjälp lyckas vi också fråga om det går att låna tak över huvudet för att få en gnutta sömn. Vi hade egentligen inte tänkt att vi skulle sova ännu, men tillfället passade prima fint. De hade ett sovloft med madrasser som de ville ha 50 svenska pengar för. Givet! Vi plockar upp båtarna från stranden och möter Team 20 som precis anländer. Vi kryper upp och sover i 90 minuter. Och blir som nya människor!

En rolig parantes om den här paddelsträckan är att det snabbaste laget var ett lokalt gäng som byggd axlar av sina stavar, körde dem genom sina inlines och lade båtarna över. Och så rullade de ekipagen längsmed en cykelväg som gick längsmed hela ån. Sinnrikt. 

Upp! Upp!

Trekking, 4km och Inlines 17km

Nu kommer vi till det där med inlines. Det visar sig att jag fattar hur man åker inlines, jag har ju trots allt testat två gånger innan loppet. Men jag har kanske inte har benkoll på hur jag ska stanna. Med det sagt så hoppades jag på så snälla nedförsbackar som möjligt under banans två inlinessträckor. Det hela börjar med en transport upp till där vi ska sätta på oss inlinesen. Det var ju bussigt att det inte var en inlinessträcka även där tänker jag, för den var ju ganska brant uppför. Vi går längsmed en väg, som man kanske inte vill åka på, men vi kommer i alla fall fram till starten.

Det är en cykelbana som ser rak ut, den går något uppför och har nylagd asfalt. Gott så! Vi trampar igång och kör på medans regnet faktiskt avtar (nåja). Det hela känns ganska bra! Med oron för att det ska komma en jäkla utförslöpa med en hård sväng ovanför ett helvetesgap så är det ändå inte helt avslappnat för min del. Men vägen fortsätter vara spikrak. Och uppför. Jag kollar i roadbooken och konstaterar att sträckan är nästan fyrahundra meter uppför, men helt utan nedför. Gissningsvis är det en gammal järnväg upp till en gruva där uppe som gjorts om till cykelbana.

Pepp! Framåt och uppåt funkar bra! Det känns som att vi är starka på den här sträckan! När vi kommer upp till växlingen, där vi lämnar inlines för vidare transport, så kommer vi ikapp Team 20 som precis går ut på nästa trekk. De har inte sovit, och de verkar haft det tufft i backen. De verkar även påbörja nästa sträcka åt fel håll - de kommer springande tillbaka och vidare efter tio minuter. 

Att springa omkring i en sagovärld!

Trekking, 40km

Växlingen går bra och vi knatar iväg, det känns som att vi går och går och går och går. Jag hamnar lite efter och kommer in i min första zombie-gång. Jag vill sova. Men jag vill också framåt. Det var en konstig känsla att liksom zooma ut, att vara med men ändå inte. Jag får ur mig till laget att jag är på gång att slockna, och Allan säger åt mig att berätta om min sommar. Högt. Det funkar skitbra, och det tar inte många minuter innan jag är pigg igen. Det slår mig hur ballt det är att man kan pendla mellan att känna sig trög som en sengångare och pigg som en lärka. 

Det var tänkt att det första momentet på trekken skulle vara topprepsklättring. Nattens intensiva regn hade förstås blött ner allt, och arrangören bestämde sig för att stryka det momentet. Precis innan vi vänder bort från en väg för att komma upp till kontrollen som var vid den tilltänkta klättringen (kontrollen ströks inte), så är det något som dunsar in i mitt huvud. Från sidan, precis på tinningen. Gah! Det är en geting stor som ett plommon! Det visar sig att trädet vi rundar för att komma upp och in i skogen huserar ett getingbo. Det har de i särklass största getingarna jag någonsin sett, och vi ser till att hålla oss på behörigt avstånd. Läbbigt!

Efter kontrollen vid klättringen, där det av någon anledning står en tjeckisk tjej som pratar svenska med oss, så bestämmer vi oss för att lägga på ett kol. Vi har släpat fötterna efter oss en stund och vi tar ett aktivt beslut i att komma ikapp Team 20. Vi shapar till oss och försöker komma ifatt. Det är lite oklart hur lång tid det tar, men ifatt kommer vi. De tenderar att lämna kontrollerna precis när vi kommer ifatt. Vid ett tillfälle möter vi dem på väg ut längs en bergskam, kanske tio minuter innan kontrollen. De har således runt tjugo minuters försprång. Vi väljer att gå rakt ner från kammen istället för tillbaka. När vi kommer ut på stigen i botten möter vi dem. Vi får tummen upp och ett uppgivet "Great job!". Trots att vi är ikapp så beslutar vi oss för att stanna och inte gå med dem. Vi har lite skavanker som behöver tas omhand. Jörgens tå ser inget vidare ut sen kanot-tappet, Allan och Carro har lite skav att smörja och plåstra om. Jag mår prima. 

Vi fortsätter att gå tête-à-tête med Team 20. Det verkar inte som att vi väljer samma väg någonstans. Under hela sträckan känns det som att vi ses ett tiotal gånger. Det går så långt att vi helt enkelt säger hejdå till varandra med hälsningen att "Vi ses på nästa kontroll!". Det ger mig rejält med energi att ligga så nära dem. 

Trots att vi är ikapp, och stundom förbi, så bestämmer vi oss för att fokus inte ska vara på att tävla mot dem. Vi vill tävla mot banan, och beslutar att fokus åter igen ska vara att klara reptiden till sista sträckan. Vi har innan tävlingen formulerat att vårt gemensamma mål är att göra så mycket som möjligt av banan, så det är egentligen inget konstigt med det.

Ungefär samtidigt, men kanske helt oberoende av, så kroknar vi alla. Vi är nerkylda av regnet som återkommit, och vi kommer alla in i zombie-modus. Vid ett tillfälle går vi i led längsmed en väg. Alla sover gåendes. Vi kommer fram till att det inte funkar. Som av en händelse kommer vi in i en by strax efter, och vi går in på en restaurang. Krögaren är kanske en av världens mest otrevliga typer - snäsig och dan, men vi lyckas i alla fall styra upp lite soppa och kaffe. Och vi lyckas bli varma. Och vi lyckas komma iväg. Och till slut lyckas vi komma igenom hela sträckan. Fram till en avslutande canyonering. Där vi möter Team 20, som precis är klara. De har inte varit och värmt sig, utan fryser hund. 

Canyoningen består av att vi ska vada genom en djup klyfta in genom en tunnel och simma iland. Det kändes som en ganska trist utmaning. Ballt ställe, absolut, men personligen tycker jag inte att den gav något till tävlingen. Nu var vi förvisso där när det var tio grader varmt i både luft och vatten, hade det varit dag ett så hade det kanske varit ett mer välkommet besök. 

Kiosken, slottsruinen och evigheten. I evighet. Amen

Inlines, 25km

Canoyningen gjordes så lättklätt som möjligt - det var ju trots allt simning. Vi startade vid målet och gjorde en slinga runt längs vattnet. Väl klara var vi förstås svinkalla på nytt. Nu har vi ju varit i Tjeckien ett tag, så vi har lärt oss att fryser man så tar man sig till en kiosk. I just den här kiosken så var ägaren bra nära plakat redan vid sjutiden, men han hade elden igång. Vi bytte om till inlines och begav oss ut. Jag bad samma stilla bön om att vi skulle slippa branta nedförsbackar som sist. Vägen började uppför, vilket förstås var trevligt. Men nu skulle vi tillbaka till samma ställe, så det bådade ju inte helt gott. Vi skulle ta oss från A till B och tillbaka till A. Mellan A och B så fanns det en slottsruin som vi skulle springa upp på. Vi hade skor med oss för ändamålet. I efterhand fick vi reda på att finnarna som vann loppet inte hade det. "Det var en bra fotmassage" sades det. Löpningen (läses trekken) var på kanske tre kilometer, men skyltningen till slottet var lite förvirrande. 

Vi stämplar och kommer tillbaka ut på cykelvägen vi ska åka på. Vägen till slottsruinen kändes jättekort. Vägen från ruinen till B där vi skulle vända såg ännu kortare ut. Den kändes bisarrt lång. Och vägen tillbaka till A var som ett skämt. Känslan var att den aldrig skulle ta slut. Den gick inte vidare brant nedför i alla fall. Alltid något. Eller?

Precis som allt annat så tog även det där roliga slut, om än en evighet senare. Vi hade varit klipska nog att inte lämna något på kiosken, utan vi hade lagt all utrustning vi inte tog med oss under ett vindskydd i anslutning till den. Team 20 hade inte gjort det. Kioskägaren hade däckat och de hade bankat på hans dörr en längre stund för att få ut sina prylar. Bummer.  

Förvirring och hallucinationer över Khazad-Dûm

Trekking, 17km

Vi har lämnat in inlines och stavar för transport tillbaka till tävlingscentret, och fått i oss en bit varm mat. Det känns ganska gött att komma iväg på den näst sista av de obligatoriska sträckorna. Nu är det ju början på slutet. Vi ska bara upp och över den högsta toppen på kartan först. Berget vi sett i fjärran med moln runt toppen. Nu är det kolsvart ute, och vi ser förstås ingenting utan lamporna. Vi bestämmer oss för ett längre, men säkrare vägval med motivet att det vore trist att irra bort oss. Förstås. Vi går över en åker och kommer in i stigningen till berget.

Jörgen har haft det kämpigt med sin fot och håller ett något lägre tempo än vad vi annars skulle haft. Carro behöver kissa, och jag passar på att göra detsamma. Allan drar på en snodd på Jörgen och de går i förväg. Jag inväntar Carro och vi börjar gå ikapp. Jag märker att hon är lite vimmelkantig, och verkar vara något förvirrad. Hon frågar gång på annan efter Allan, och är märkbart brydd över att de andra inte är här. Helt plötsligt fryser hon till och stirrar ut i skogen, tittar tillbaka på mig och tar några steg framåt. Hon stirrar skräckslaget på mig och undrar om jag också känner lukten av hasch. Nja, det är någon blomma som luktar, men inte så starkt. Vi går vidare, Carro märkbart brydd över att alla inte är tillsammans. Hon ropar efter Allan samtidigt som jag måste stanna för att knyta skon. När det är gjort och jag kommer ikapp får jag en blick av henne som betyder något i klass med att hon tror att jag är yxmördare. Det tar inte lång tid innan vi är ikapp de andra, och Allan kan säga åt henne att hon inbillar sig. Då lugnar hon sig och blir normal igen. 

Hon är inte den enda som hallucinerar uppe på det dimmiga berget. I stigarnas grus, barr och löv ser jag färgstarka bilder av ansikten, kroppar, djur, vackra repetativa mönster och annat som jag njuter av. Det är häftigt. Jag tycker att det är mysigt och jag går och tänker att det kanske är sånt här man ser när man tar halluciena droger. Vad vet jag? Jag känner mig förvisso lite vinglig, och jag väljer aktivt att hålla mig från dalsidan av stigen. Jörgen passar på att berätta vitt och brett om alla tillfällen det kunnat gå snett under hans klätteräventyr i alperna. Det känns som en perfekt timing. 

Vi hittar upp, och vi hittar ner. Vi ser lamporna från Team 20, och vi ser att de inte håller sig på den markerade leden. Vi kommer in i en stad som vi ska igenom, men nu går allas ögon i kors. Vi måste stanna. Vi hittar en järnvägsstation med någon slags utomhus-väntrum som vi tycker passar ändamålet. Femton minuter senare är våra steg betydligt rappare och det dröjer inte allt för långt innan vi kommer in till TA2 och våra cyklar.

Det sömniga upploppet

Mountainbike, 70km

Om snabbhet är något vi saknat under de tidigare växlingarna så är den här än långsammare. Det känns som att det tar evigheter att komma ut ur TA2. När vi till sist rullar hinner vi inte komma långt innan vi klipper med ögonen på nytt. Jag är fortfarande skraj sen jag somnade bakom styret sist och insisterar på att jag får nicka till stillasittandes. Det tar udden av det värsta, men det räcker inte så långt. Vi stannar till efter en stund och sover i fem minuter längsmed vägkanten. Det funkar bättre! Men ännu en gång håller det betydligt kortare än önskat. Vi stannar ett par/tre gånger till för kortare naps, men till slut är det dag nog för att vi ska få energi av dagsljuset.

Det har slutat regna sen några timmar och det börjar kännas att det är nära hem. Det handlar bara om att plocka in fem kontroller, och sen är det målgång. Tiden ser ut att räcka - och moral och mod i laget är gott. Sin vana trogen så har banläggaren prickat in alla de jävligaste och knivigaste höjderna längs vägen. Vi blir fintade och letar efter en kontroll på fel kulle av två som till synes är lika, men i det stora hela går det bra. Vi har bra pang i benen och jag har en känsla av att jag är starkare nu än vid start. Det är en väldigt konstig, om än behaglig känsla. Mellan de två sista kontrollerna slocknar Allan och vinglar in i Carro. Allt går bra, men vi ser till att köra resten av sträckan konverserande, skrikandes. Det kanske är bra att tjeckerna pratar tjeckiska och inte svenska, annars skulle de nog trott att vi var galna på riktigt. 

Vi plockar den sista kontrollen, som förstås är högst upp. Vägen därifrån är dock i princip bara nedför. Det går fort, och det känns som en ball avslutning. Det är bara de sista hundra meterna eller så som är uppför. I mål. Done. Did.

Vi är klara i TA klockan 12:50. Vi får gå ut på Bolscross, som är en slags hinderbana som är något slags lokalt påfund. Om vi hade varit inne i TA snabbare än 12 timmar tidigare hade vi fått fortsätta på hela banan, inklusive den avslutande 25km trekken. Det verkar som att väder och vind och banläggarens hårda nacke lett till att allt tog längre tid än planerat. Vinnartiden skulle vara runt 50 timmar, Petri Forsman anförde sitt vinnande lag i mål på 68 timmar. Det känns som en ganska grov felberäkning. Det var bara två lag som kom ut över huvud taget på den avslutande trekken, men ingen inom tidsramen för att avsluta hela. 

Som det var nu så hade vi inget att köra vidare för. Det påverkade varken placering eller tid att köra Bolscross. Team 20 kom in ett par/tre minuter efter oss, och det är klart att det hade varit intressant med en hinderbane-spurt efter 75 timmars rejsande. Men de hade tyvärr missat två kontroller. De hade för övrigt varit tvungna att sova efter 66 timmar. De hade vilat 20 minuter vid två tillfällen. Hur som helst så kunde de inte hota vår placering, så Bolscross kändes inte superintressant. Jörgen och Allan jumerade och firade sig, men vi bröt därefter och gick ner till målet. 

Vi är klara, vi får vila, vi får sova

Det är över

Vi blir fotade och vi plockar ihop det vi har med oss. Vi duschar och vi går och lägger oss i ett par timmar. Ah, ljuva sömn! Vid sextiden är det middag och prisutdelning. Vi har kommit sjua, vilket känns väldigt roligt. Vi får ett par lådor energi från Nutrend och ett utskrivet bevis på placeringen, något av ett diplom. 

Vi gör vad vi kan för att vara sociala, vi dricker ett par kalla och pratar med några andra lag. Vi snackar med Team 20 och med finnarna som vann. Vi äter pizza och vi dricker en kall till. Sen sover vi. Ah, ljuva sömn!

Det här var roligt. Det var intressant. Det var häftigt. Det gav mersmak? Absolut!

Det var förvånandsvärt enkelt att köra hem dagen efter. Men det är klart, sitter man i en Dacia Logan så är det kanske inte helt konstigt. Sicket skott!

That's it, that's all folks 

Stort tack till alla som gjort det här äventyret möjligt!

Inte minst tack Allan, Carro och Jörgen, och förstås min fru Linda, och Jörgens Kajsa! Tack till Train Eat Live, till Obviuse och till Kajaksidan för all backning. Och tack Jari, Heimdahl, Johnny, Ellen, Uffe, Sonia, Marie, Matts, Lina, Hanna, Stefan, Sue, Hanell, Fredrik, Jonas, Niklas och alla andra som inspirerat och peppat längs vägen! Tack Stockholm Multisportklubb och alla inblandade för all kunskap och alla träningstillfällen!

Anders Brohäll