I Karl den XI:s blöta spår

Det första man måste göra om man vill hålla på med Adventure Racing är att hitta minst tre knasbollar till som vill vara ute flera dygn i sträck utan sömn, i alla väder och i konstant rörelse. I Fortsätt Adventure Team kryllar det som tur är av just knasbollar och när det annonseras äventyr tar det sällan mer än 30 sekunder innan man har en lagkamrat eller två på kroken. Vi hugger helt enkelt som pirayor när det vankas sömnbristhallucinationer, skavsår och möjligheten att få släpa en cykel genom eländig terräng ett dygn eller två. JAHARU 2021 var förstås inget undantag, svältfödda som vi varit på äventyr och nummerlappar under pandemiåret fick vi snabbt ihop ett lag på fem glada multisportare som styrde kosan norrut för 42 timmar hopp och lek i dom Jämtländska fjällen. Värmebölja annonserades i hela landet, mysigt tänkte vi och såg fram emot torra snabba stigar, en klädsam multisportbränna och en och annan solnedgång. Men, eftersom fjällvärlden är lika opålitlig som en fis vid orolig mage, så blir det inte alltid som man tänkt. Och under just Adventure Race, blir det faktiskt allt som oftast precis tvärtom.Starten går fredag kl. 17:00 vid Storhogna. Det är fint väder och behaglig temperatur även om värmeböljan lyser med sin frånvaro. Men det gör inte så mycket för vi får snabbt upp ångan med OL sprint till att börja med. Upp och ner för ett par skidbackar och vi är i gång med råge! Vi växlar till cykel och navigerar oss över Storhogna bort mot Vemdalsskalet och Björnrike. Det bjuds på fin fjällcykling, sol och glada miner. Vi växlar tillbaka till löpning och någonstans här var sista gången vi fick känna känslan av torra fötter. Vad som på kartan ser ut som en gullig lite bäck visar sig vara ett delta med en 5-6 förgreningar. Det plaskas genom ett bäckar, mindre forsar och andra våta underlag fram till sträcka fyra där det annonserats paddling. Kanadensare väntar vid strandkanten och om vi varit lite mer uppmärksamma på mängden bucklor och skråmor de bar likt en krigsveteran som varit med om samtliga nämnvärda krig och konflikter de senaste 100 åren, så kanske vi hade kunnat ana lite vad som väntade. Vi paddlar iväg medströms i en slingrande å som för tankarna till bröderna Dahl och professor Drövels hemlighet. Vi sjunger en och annan sång och är i största allmänhet nöjda med tillvaron.

 Mängden stenar blir dock fler och fler och det blir svårare och svårare att undvika närkontakt. Men närkontakt med stenar är ändå inte det värsta när man paddlar i strömmande vatten, värre är när man ser ett träd komma farande och inser att det här trädet kommer inte att flytta på sig. Kontakt uppstår och båten lägger sig med bredsida längs trädet som sticker rakt ut i ån. En puff av det forsande vattnet mot skrovet på uppströmssidan gör att kärlek uppstår mellan träd, vatten och båt. Båten fylls på några sekunder, kantrar och sparkar ut jordlingarna som nyss satt torra och varma i den. Ett mycket kort försök görs att hålla kvar båten men känslan som de nu dyngblöta och inte längre lika varma jordlingarna blixtsnabbt erfar är samma känsla som att försöka sträcka ut handen och fånga en långtradare i full kareta. Högst olämpligt med andra ord och därme släpper vi taget. Båten kråmar sig in under trädet och under en handfull sekunder ser vi framför oss  ett kärlekssjukt hångelpar bestående av en bucklig kanot, ett luggslitet träd, ivrigt påhejad av en forsande å. Som tur är fångar övriga i teamet upp båten på andra sidan och både lagmedlemmar och packning kommer snabbt upp på land. Återstår att tömma ur ett par hundra kilo vatten ur kanoten och få den på rätt köl. Därtill släpa den över stormfällda träd 20m till ett bättre ställe att lägga i igen. Vi kände oss som vikingar som tog landvägen med sina båtar! Om än väldigt oviknings-lika vikingar. Men strax kan vi fortsätta vår färd. Numera blöta till armhålorna.

Vi växlar ut på fotsträcka och alla blir snabbt kalla in till märgen av att tå still, så till den milda grad att käkar klapprade i takt med knäna. Vi tog snabbt upp ett ordentligt tempo för att få upp värmen igen och ca 20 min senare fungerar hjärnorna igen. Upp för berget och där uppe får vi uppleva magisk solnedgång och midnattssol som lockar till att slå sig ner och bara njuta, kanske plocka fram en cognac? Tyvärr påminner någon glädjedödare att det är ju inte därför vi är här så full fart framåt mot cyklarna helt enkelt. Den här cykelsträckan ska ta oss tillbaka till Storhogna och bilarna. Mer fin fjällcykling tänker vi! Men någonstans här börjar det nedbrytande regnet som kommer att göra oss sällskap under resten av tävlingen. Ett regn som förvandlar fina stigar till leriga rutschkanor och marken till något tvättsvampsliknande som cykeldäcken liksom biter sig fast i. Och så spång förstås, massor av såphal och halvtrasig spång, bitvis under vatten. Eller ja... bitvis var det inte ens spång. Bara några ruttnade slanor som någon lagt ut för att de fått lite över verkade det som. Den som inte känner till begreppet ”spångest” kan nog förstå vad det är nu. Väl tillbaka vid bilarna har vi sedan innan bestämt oss för 90 minuter drömlös AR sömn, något vi exekverar helt utan diskussion.

90min senaste uppstår nya upplevelser som när man ska kliva ur sovsäcken och ut i ett strilande regn! Då kan motivationen variera lite, men finns det kontroller som ska plockas och höjdmeter som ska forceras så finns det ingen tid att spilla, bara att springa iväg på spänstiga koben! Den här gången var det Klövsjö som skulle forceras och väl över på andra sidan blev det en snabb titt på Fettjeåfallet som var väl värt ett besök. Därefter var det dags för paddling igen. Om man nu varit en sådan som kontrollerar sin utrustningen innan tävling hade man vetat att båten tog in vatten genom länsen. Sådan är inte alla och en i laget upptäckte detta genom en underlig känsla av att båten hela tiden sjunker. En relativt dålig känslan när man paddlar. Den enda sämre känslan är en båt som har sjunkit helt. Det är fostrande att paddla när vattnet stilar både underifrån och ovanifrån, man får liksom goda skäl att hålla en jämn marschfart. Full steam ahead till nästa växling!

Tanken på att vid växling få byta från dyblöta kläder till något mindre dyblöta kläder är föga lockande. Men när det bjuds på misär så flockas multisportare som flugor kring saft! Och här lyckades Crister och Håkan bjuda på ovanligt mycket och ihållande misär! Som att ha 8 par vantar med sig men ändå känna att 8 par till inte hade skadat. Eller att byta kläder ståendes i en trailer där det byttes från dyngblöta kläder till bara rejält fuktiga kläder för allt ombyte var reda använt. Eller att försöka öppna och stänga spännen på ryggsäcken med fingrar som är så frusna att de kroknat ihop till likt en vissen blomma. Men vi gör vad vi kan för att få upp värmen och ger oss ut på en sex mil lång MTB sträcka. Dag går över till natt igen och regnet gör vad det kan för att bryta ner oss. Utan resultat förstås, vi är envisare än så men natten kan nog ändå gå till historien som bland det blötaste, halaste och lerigaste vi varit med om och det var nog tur att vi bestämt oss för att målet var att ta hela banan kosta vad det kosta ville. Känsel i tår, ansikten som gör face plant i lervällingen eller skavsår i rumpan som får infanterield att likna en behaglig bris! Annars hade det varit ett ganska lätt beslut att kasta in handduken när vi gled förbi målet i Åsarna under natten för där hade vi kunnat stanna om det inte varit för att vi hade två sträckor kvar! Vilken annan vettig människa hade stannat för att sova, torka eller bara bli varm. Men icke en multisportare! För de är felkopplade....

Vi hade som sagt bestämt oss och rullar mot Hoverberg och växlingsområdet vid en glassbutik med självservering. Där är det lätt att förstår precis hur tävlingsledningen tänkte, det skulle ju bli värmebölja och glass är gott. Vi hackar dock tänder så plomberna håller på att trilla ut vid det aktuella tillfället och bestämmer oss för att spara glassen till ett mer passande tillfälle. Berget som nu skulle utforskas var Hoverberget, först upp på en utsiktsplats där vi inte såg mer än handen framför! Det det hade varit mer intressant utsikt om vi stoppat huvudet i en hink med mjölk! Därefter ner i en grotta i samma berg. När det var avklarat var det dags att växla ut på sista cykelsträckan och avsluta äventyret, lätt kan tyckas men när man sovit 90 minuter på två dygn är det faktiskt inte helt enkelt. Ljudet av cykeldäck som rullar mot asfalt är imponerande sövande och vi kämpar på olika sätt för att hålla ögonen öppna. Ett sista besök på Karl den XI:s väg (stenig och lerig stig där någon kung tydligen farit fram med resultatet att varenda steg, kisspaus och kotte han vält har dokumenterats) hjälpte oss dock att inte gå in i djupsömn på cyklarna. Men lite sekundkorta nickningar tillämpades då och då. Det kan inte ens en kung rå på!

Efter 38h och 59min, 240km och 3500 höjdmeter rullar vi så in till mål i Åsarnas och tas emot av den obefintliga publiken. Väljer man Adventure Racing för publiken och glamouren har man onekligen valt fel sport! Ingen kommer att bry sig om att du kommit i mål och den blöta och illaluktande utrustningen får du ta hand om själv. Vi bryr oss dock inte om varken publik eller glamour, Fortsätt AT har klarat av hela banan med god marginal. Ingen är nöjdare än vi!

Vad lockar en att göra såhär mot sig själv då? Jag vill hävda att det är just där på bristningsgränsen av din fysiska och mentala förmåga som det händer grejer. När du vidgat dina cirklar och fått uppleva den tillfredsställande känslan av att du klarar av så mycket mer än du tror. Dessutom får du göra det tillsammans med fantastiska lagkamrater som har samma skruv lös som du, någonstans där uppstår magi. Tack Allan Everum, Tomas Hellman, Timmy Stålnacke och K-J Bryngelson för ännu ett oförglömligt äventyr, jag älskar att hacka tänder ihop med er!